Den tredje boken jag ska läsa för engelskan har jag fått välja själv utifrån en lista, och den skall det skrivas en recension om till 9/5. Men jag läser den redan nu så att jag ahr tid att läsa om den och verkligen analysera den lite senare. Så jag började på den igår efter att jag läst ut "What was lost". Den nya boken heter "Extremely Loud & Incredibly Close" skriven av Jonathan Safran Foer. Boken handlar om pojken Oskar vars far dör i 9/11. Efteråt hittar Oskar en nyckel som tillhört hans pappa, men som han inte vet vart den går, så han bestämmer sig för att prova den igenom ala New Yorks 162 miljoner lås om han måste. Han älskade sin pappa över allt annat.

Efter knappt ens 30 sidor visste jag att det här är en av de, eller kanske den, bästa böcker/bästa bok jag någonsin läst. Någonsin. Nu dagen efter är jag igenom halva boken som är 330 sidor lång. Och den liknar ingen annan bok jag någonsin sett. Det är nästan svårt att beskriva, den är skriven så mycket mer personligt (utifrån karaktärerna) än någon annan bok. Atmosfären/känslan i boken är lugn och sorg, men samtidigt är den fylld över bredden med kärlek. Varje sida, varje ord, varje bokstav.

Jag har aldrig någonsin förut upplevt att jag vill läsa en bok långsamt. Att jag inte vill missa ett enda ord, en enda bokstav, ett enda tomrum. Det känns som om man skulle kunna sitta och stirra på varje mening i timmar. Varje sida känns som den viktigaste i hela boken. En recension på 400-600 ord kommer aldrig någonsin att räcka till.

Ska jag rekomendera en bok i hela världen så blir det "Extremely Loud & Incredibly Close" by Jonathan Safran Foer. Iaf just nu.